Trånga stövlar…
Oscar ber sin dagisfröken hjälpa honom att ta på sig sina stövlar innan han skall gå ut. De är jättebesvärliga att ta på och fröken måste verkligen göra världens ansträngning för att utföra uppdraget. När äntligen stövlarna sitter på så säger Oscar:
- De sitter på fel fot !
Fröken tror inte sina ögon när hon konstaterar att det är som Oscar säger, stövlarna sitter fel. Hon drar som en dåre i 3 minuter för att ta av dem och börjar om med en superansträngning för att sätta på dem igen.
Då säger Oscar
-Det är inte mina stövlar!
Fröken andas djupt och lägger locket på känslorna för att inte skada lilla Oscar som tittar på henne med fiskblick.
- Ok, säger hon, vi tar av dem då! Och sätter igång med samma träning som tidigare.
- Varför sa du inte det tidigare? frågar hon när hon är klar.
Oscar svarar då:
- Det är inte mina stövlar, de är brorsans, men mamma vill att jag skall ha dem !
Fröken börjar gråta och, mycket behärskad fast bestämd, sätter hon på stövlarna för en tredje gång. Sedan lyfter hon upp Oscar, sätter på honom jacka, mössa och halsduk och frågar:
- Var är dina vantar?
- Jag la dom i stövlarna!
Jag slutar aldrig förvånas över somliga sökord, som har lett fram till just min WP-blogg…
Dagens överraskning är: Hingst k*k
Har jag skrivit något inlägg som skulle matcha den sökningen??? Jag måste nog ta och korrekturläsa lite här… förresten… jag har visst ett passande fotografi taget intill torget i Krakow… 
Fast det var visst lite dålig tajming och fel vinkling… eller så var det fotografen som var lite pryd…
Sparat under: Humor
Flygvärdinnan på ett flygplan som skulle till New York gick fram till en blond kvinna som satt i första klass.
Hon bad blondinen att flytta till ekonomiklassens avdelning, eftersom hon inte hade någon biljett för första klass.
Blondinen svarade:
- Jag är blond, jag är vacker, jag ska till New York och jag tänker inte flytta på mig!
Eftersom flygvärdinnan var mycket artig ville hon inte bråka, utan frågade piloten om han kunde tala blondinen till rätta. Piloten försökte, men återigen svarade blondinen:
- Jag är blond, jag är vacker, jag ska till New York och tänker inte flytta på mig!
Piloten gick tillbaka till cockpiten och frågade flygkaptenen vad han skulle göra.
Flygkaptenen sa:
- Jag är gift med en blondin, så jag vet precis hur man hanterar dem.
Han gick till första klass och viskade i blondinens öra. Hon reste sig omedelbart, sprang till ekonomiklassen och satte sig där, samtidigt som hon mumlade:
- Varför sa dom inte det från början?
Den förvånade flygvärdinnan och piloten frågade kaptenen vad han hade sagt till blondinen.
Flygkaptenen svarade:
- Jag sa bara att första klass inte skulle till New York.
Sparat under: Humor
Gamle drängen Oscar har dött och kommit till himlen, och så blir han runtvisad av Sankte Per som visar att där borta finns katolikerna och där borta har vi de reformerta och rundturen blir en riktig långpromenad eftersom de religiösa förgreningarna är så många, men när de kommer till ett högt plank så säger St. Per åt Oscar:
- Var tyst nu eller viska, för här bakom finns pingstvännerna, och de tror att de är ensamma här i himlen.
Hehehehe!
Min poesi är raderad på den här bloggen… Mina ord finns sparade och delvis utlagda på en annan av mina bloggar. Skriver sällan numera, när jag jobbar heltid igen och fritiden räcker inte till…till allt som jag vill… 
Måla ska jag börja göra nuuuuu… 
Underskatta aldrig en kvinna.
Polisen: Ni körde för fort!
Kvinnan: Oh, jag förstår.
Polisen: Kan jag få se körkortet.
Kvinnan: Jag skulle gärna ge er det, men jag har inget.
Polisen: Har ni inget?
Kvinnan: Jag har förlorat det fyra gånger för att ha kört onykter.
Polisen: Kan jag få se registreringsbeviset istället.
Kvinnan: Tyvärr inte.
Polisen: Varför inte?
Kvinnan: Jag har stulit bilen.
Polisen: Stulit den?
Kvinnan: Jaa, och jag har dödat ägaren och styckat honom i bitar.
Polisen: Vad har ni gjort?
Kvinnan: Delarna av honom ligger i plastpåsar i bagageutrymmet ifall ni vill kolla.
Polisen tittar på kvinnan, backar långsamt därifrån, och ringer efter förstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare fem polisbilar, och ett polisbefäl närmar sig med dragen pistol.
Polis 2: Kan ni gå ur bilen?
Kvinnan: Är det något problem?
Polis 2: Min kollega har sagt att ni har stulit den här bilen, och mördat ägaren.
Kvinnan: Mördat ägaren?
Polis 2: Ja, kan ni vara snäll och öppna bagageluckan?
Kvinnan öppnar luckan, men där finns inget.
Polis 2: Är det här er bil?
Kvinnan: Naturligtvis, här är registreringsbeviset.
Polisen är alldeles tyst.
Polis 2: Min kollega säger också att ni inte har något körkort. Kvinnan gräver i handväskan, tar upp sin plånbok, och räcker sedan över körkortet.
Polis 2: Jag måste medge att jag är konfunderad. Min kollega har berättat att ni inte har något körkort, inget registreringsbevis, att ni har stulit bilen och mördat ägaren!
Kvinnan: Jaha och snart påstår han väl att jag körde för fort också???
…*ASG*
Sparat under: Humor
Humorsketch om hundar och hundägare
I senaste uppslagsboken ‘Västvärlden sjukdomar’ fanns en beskrivning av den allmänt förekommande sjukdomen ‘Hundägande’.
‘Hundägande’, latin-Hundus Idiotus, är en sjukdom med ett långt förlopp. Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder eller tidigare status i samhället. Tendenser tyder på att den i vissa fall är ärftlig. Långtidsstudier har visat att tillfrisknadsprocessen är låg.
Första symptomet är en , oftast dold, önskan efter en egen hund. Många gånger med en diffus bakgrund. Sjukdomen slår ut på allvar när patienten köpt hund. Då ses de ute i vilket väder som helst, till och med hagel och frivis, under bästa sändningstid på TV, vandrande omkring ute på gatorna likt zombies med sina hundar.
Ett annat symptom som är väldigt vanligt är att personen i fråga ses springa omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel i handen samt en ansiktsfärg från högröd till en blåaktig nyans vilt skrikande ‘kom hiiit’.
Erfarenheten säger att man ej bör försöka få kontakt med den något hysteriska hundägaren, då detta är totalt meningslöst i lägen som ovan beskrivits.
Annars ses hundägaren ofta stående i gatukorsningar och på trottoarer i nära samspråk med andra hundägare, trots att de bevisligen aldrig träffats eller presenterats.
Till högtidsdagar köper patienten ofta morötter och hamburgare i plast (med inbyggd pip vid tryckningar) för att slå in i ett vackert omslagspapper och under stort hemlighetsmakeri spara till exempel till jul. Då tas paketet fram under högtidliga former för att föräras till en begriplig nog- oförstående hund. Stor tid och möda läggs alltså ofta ner på presenter vid jul, hundens födelse- och eventuella namnsdag.
I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bland annat omfatta sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till pengar. Tidigt på morgnar, företrädesvis lördags- och söndagsmorgnar, ses de packa sina bilar fulla med matsäck med extra kaffetermos, ryggsäckar, små fällbara tältstolar, hundfilt, hund/ar, sömniga ungar samt motsträvig livspartner. Efter varierande antal timmars bilkörning tillbringas dagen oftast enligt följande exempel:
Sittandes på de medhavda tältstolarna i flera timmar, intensivt tittande på andra patienter som springer runt i en fyrkantig ring. Därefter springer de själv ett par varv och får då olikfärgade plastband, som de visar ibland glädje, ibland besvikelse över. Uppskattat värde på plastbanden är ca 10-15 öre. Uppskattade utgifter under en sådan dag är mellan 500-800 kronor.
Det finns även andra symptom, som till exempel när patienten ses springa omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan hunden och sig själva(vilket verkar som ett bättre sätt än att ensam springa omkring med ett tomt koppel). Om hunden någon gång stannar vid en pinne, kan stor glädje och tillfredsställelse ses hos patienten.
Behanling:
När ovan beskrivna symptom känns igen finns det längre ingen tvekan om att sjukdomen fått fäste och behandlingen kan vara resultatlös. För första möjliga chans att bota en person som drabbats av hundägande, bör samtalsterapi sättas in vid första symptomet.
Omyndigförklarande är ej att rekommendera, trots att det har varit vanligt fram till våra dagar.
Vetenskapliga undersökningar har visat att patienterna själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då de i regel är ganska glada och nöjda, kan man med gott samvete låta dem hållas och se dem som ett pittoreskt inslag i vårt samhälle.
Leg. Psykiater
Besse R Wisser
Jag har haft många hundar men är just nu ingen djurägare…har inte ens någon fähund… ;D Min vackraste hund Lexi på fotot, var en blandras; pappan Siberian Huskey och mamman var en långhårig schäfer. Saknar alla mina hundar mycket…men just nu är jag helt botad från ovanstående sjukdom… Var nära ett återfall häromdagen när jag såg kompisens åttonde söta lilla valp på nio veckor, som saknar ett hem…Ajajajaj, va jag fick abstinenser, men förnuftet segrade… den här gången i varje fall…
Sparat under: Humor
Han: ‘Vet du vad som har röda ögon, hundra ben och en gul rygg med svarta ränder?’
Hon: ‘Jag ger upp, jag har ingen aning’.
Han: ‘Inte jag heller. Men jag såg just en sån krypa upp för ditt högerben och försvinna in under kjolen.’
Sparat under: Humor
Finnen har kört på ett djur med sin bil. Som lagen säger skall man ju anmäla detta till larmcentralen. Sagt och gjort.
Finnen ringer:
‘Hej, jag har sört på en suur….’
Killen på larmcentralen svarar:
‘Vad säger Du..?!
Finnen:
‘Jag har sört på en suur….!’
Killen på larmcentralen:
‘Jag hör inte vad Du säger!’
Finnen:
‘Perkele, Jag har sört på en ko med kuk….!’
Sparat under: Humor
Det var en kille som fredag eftermiddag jobbat klart för veckan. Han slutade jobbet åtta på kvällen, så han var bra hungrig. Han gick på restaurang och tog en middag och ett par öl. Efter middagen tog han ett par drinkar och ett par whisky. Det hade varit en tuff vecka, så han tog en kaffe och cognac också. Och ett par gin & tonics. Sen skulle han gå hem till sin fru.. Men benen bar honom inte. Han föll som en fura. Han försökte ta sig upp, men det gick inte.
- ‘Fan också, jag får väl krypa ut då, och försöka ta mig upp där ute. Att ag kunde bli så full’, tänkte killen. Han ålade sig ut, men utanför gick det inte bättre. Benen bar honom inte. Det var lögn i helvete att kunna ställa sig upp.
- ‘ Jag får väl krypa hem då’, tänkte killen. Trots att är det ju inte så långt. Drygt två timmar senare var killen äntligen hemma. Han drog sig upp i handtaget till ytterdörren och låste upp. Han ramlade in. Frun sov, tack och lov, och killen ålade sig in i badrummet, fixade till sig så gott han kunde och kröp in i sovrummet, upp i sängen och somnade som en stock.
Morgonen efter väckte frun honom:
- ‘God morgon. Var du ute och söp i går?’
- ‘ Nej, nej! Jag åt mat och tog några pilsner bara. Varför tror du det?’ frågade killen.
- ‘ Nja, de ringde från restaurangen och sa att du glömt kvar din rullstol…igen…!!!
