Jag slutar aldrig förvånas över somliga sökord, som har lett fram till just min WP-blogg…
Dagens överraskning är: Hingst k*k
Har jag skrivit något inlägg som skulle matcha den sökningen??? Jag måste nog ta och korrekturläsa lite här… förresten… jag har visst ett passande fotografi taget intill torget i Krakow… 
Fast det var visst lite dålig tajming och fel vinkling… eller så var det fotografen som var lite pryd…
Här är det en konstnär som skapar konst som liksom livet är, NU, inte dåtid och framtid, bara ett ögonblickligt NU, som tur är kan bevaras och förevigas tack vare foto- och filmkonstens dokumentationsmöjligheter, här.
Njut av flera fantastiska föränderliga sandmålningar, här.
Det är fantastiskt med vänner! De känner visst på sig när man behöver dem som allra bäst. För ett par veckor sedan hörde min gamla bästis av sig och igår fick jag mejl från en gammal jobbarkompis, en som liksom jag har kramlicensutbildning, och vi har inte träffats på ett par år nu. Hon har liksom jag ett brinnande engagemang för Amnesty, som vi uppmärksammade när vi utbildade ungdomarna om det här med mänskliga rättigheter. Det var den här gamla jobbarkompisen som skickade mig länken med den vackra sandkonsten. Dags att boka in en träff med henne. Det är ju pinsamt att vi inte har träffats på så länge, för hon både jobbar och bor inom promenadavstånd från mig. *L*
…min väg, aldrig någonsin mer någon annans väg, framåt i livet…
Sida vid sida, hand i hand, ofta eller ibland, som särbos eller sambos eller nåt, vandrar jag gärna i sällskap med en man, som jag känner mig älskad och bekräftad av som den unika människa jag är. En man som jag kan älska och bekräfta som den unika man han är. Två helt olika individer, en yin och en yang, som förenas och kompletterar varandra så bra, att ett helt färgspektra ryms mellan våra vita och svarta nyanser. Att äntligen få känna mig riktigt älskad, bekräftad och sedd, precis som den JAG ÄR…
Jag ger aldrig upp hoppet om min dröm och min längtan efter att den stora KÄRLEKEN ska överraska mig och mina avstängda känslor igen…
Men mest av allt längtar jag efter att få börja jobba igen… och hoppas innerligt att jag ska få timvikariatet som jag har sökt åtminstonde. Det börjar kännas riktigt jobbigt att inte ha ett jobb att gå till…Livet rinner bara bort, tomt och innehållslöst. Jag får ju ingenting gjort här hemma. Fastnar på tok för ofta här vid datorn. Här eller på Facebook. Fast jag har ju haft gott om tid att umgås med mina gamla vänner på sista tiden, och i lördags fick jag riktigt fint besök av min gamla bästis som jag inte har träffat på nästan 13 år. Det var verkligen jättekul att ses igen, och åren hade inte satt sina spår på henne heller… *L*
Eller så beror det på att hon är jättekär, som en tonåring typ, och det vet jag föryngrade mitt utseende för ett par år sedan… Kanske på tiden att man blir kär igen, men inte kär och galen, nä, bara härligt förälskad och kär. Det skulle sitta fint det! *L*
