Ullalena’s Weblog

Humorsketch om hundar och hundägare

I senaste uppslagsboken ‘Västvärlden sjukdomar’ fanns en beskrivning av den allmänt förekommande sjukdomen ‘Hundägande’.

‘Hundägande’, latin-Hundus Idiotus, är en sjukdom med ett långt förlopp. Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder eller tidigare status i samhället. Tendenser tyder på att den i vissa fall är ärftlig. Långtidsstudier har visat att tillfrisknadsprocessen är låg.

Första symptomet är en , oftast dold, önskan efter en egen hund. Många gånger med en diffus bakgrund. Sjukdomen slår ut på allvar när patienten köpt hund. Då ses de ute i vilket väder som helst, till och med hagel och frivis, under bästa sändningstid på TV, vandrande omkring ute på gatorna likt zombies med sina hundar.  

Ett annat symptom som är väldigt vanligt är att personen i fråga ses springa omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel i handen samt en ansiktsfärg från högröd till en blåaktig nyans vilt skrikande ‘kom hiiit’.  

Erfarenheten säger att man ej bör försöka få kontakt med den något hysteriska hundägaren, då detta är totalt meningslöst i lägen som ovan beskrivits.  

Annars ses hundägaren ofta stående i gatukorsningar och på trottoarer i nära samspråk med andra hundägare, trots att de bevisligen aldrig träffats eller presenterats.

Till högtidsdagar köper patienten ofta morötter och hamburgare i plast (med inbyggd pip vid tryckningar) för att slå in i ett vackert omslagspapper och under stort hemlighetsmakeri spara till exempel till jul. Då tas paketet fram under högtidliga former för att föräras till en begriplig nog- oförstående hund. Stor tid och möda läggs alltså ofta ner på presenter vid jul, hundens födelse- och eventuella namnsdag.

I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bland annat omfatta sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till pengar. Tidigt på morgnar, företrädesvis lördags- och söndagsmorgnar, ses de packa sina bilar fulla med matsäck med extra kaffetermos, ryggsäckar, små fällbara tältstolar, hundfilt, hund/ar, sömniga ungar samt motsträvig livspartner. Efter varierande antal timmars bilkörning tillbringas dagen oftast enligt följande exempel:

Sittandes på de medhavda tältstolarna i flera timmar, intensivt tittande på andra patienter som springer runt i en fyrkantig ring. Därefter springer de själv ett par varv och får då olikfärgade plastband, som de visar ibland glädje, ibland besvikelse över. Uppskattat värde på plastbanden är ca 10-15 öre. Uppskattade utgifter under en sådan dag är mellan 500-800 kronor.  

Det finns även andra symptom, som till exempel när patienten ses springa omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan hunden och sig själva(vilket verkar som ett bättre sätt än att ensam springa omkring med ett tomt koppel). Om hunden någon gång stannar vid en pinne, kan stor glädje och tillfredsställelse ses hos patienten.  

Behanling:

När ovan beskrivna symptom känns igen finns det längre ingen tvekan om att sjukdomen fått fäste och behandlingen kan vara resultatlös. För första möjliga chans att bota en person som drabbats av hundägande, bör samtalsterapi sättas in vid första symptomet.  

Omyndigförklarande är ej att rekommendera, trots att det har varit vanligt fram till våra dagar.

Vetenskapliga undersökningar har visat att patienterna själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då de i regel är ganska glada och nöjda, kan man med gott samvete låta dem hållas och se dem som ett pittoreskt inslag i vårt samhälle.

Leg. Psykiater

Besse R Wisser

Jag har haft många hundar men är just nu ingen djurägare…har inte ens någon fähund… ;D Min vackraste hund Lexi på fotot, var en blandras; pappan Siberian Huskey och mamman var en långhårig schäfer. Saknar alla mina hundar mycket…men just nu är jag helt botad från ovanstående sjukdom… Var nära ett återfall häromdagen när jag såg kompisens åttonde söta lilla valp på nio veckor, som saknar ett hem…Ajajajaj, va jag fick abstinenser, men förnuftet segrade… den här gången i varje fall…

Han: ‘Vet du vad som har röda ögon, hundra ben och en gul rygg med svarta ränder?’

Hon: ‘Jag ger upp, jag har ingen aning’.

Han: ‘Inte jag heller. Men jag såg just en sån krypa upp för ditt högerben och försvinna in under kjolen.’

Finnen har kört på ett djur med sin bil. Som lagen säger skall man ju anmäla detta till larmcentralen. Sagt och gjort.

Finnen ringer:
‘Hej, jag har sört på en suur….’

Killen på larmcentralen svarar:
‘Vad säger Du..?!

Finnen:
‘Jag har sört på en suur….!’

Killen på larmcentralen:
‘Jag hör inte vad Du säger!’

Finnen:
‘Perkele, Jag har sört på en ko med kuk….!’

Det var en kille som fredag eftermiddag jobbat klart för veckan. Han slutade jobbet åtta på kvällen, så han var bra hungrig. Han gick på restaurang och tog en middag och ett par öl. Efter middagen tog han ett par drinkar och ett par whisky. Det hade varit en tuff vecka, så han tog en kaffe och cognac också. Och ett par gin & tonics. Sen skulle han gå hem till sin fru.. Men benen bar honom inte. Han föll som en fura. Han försökte ta sig upp, men det gick inte.
- ‘Fan också, jag får väl krypa ut då, och försöka ta mig upp där ute. Att ag kunde bli så full’, tänkte killen. Han ålade sig ut, men utanför gick det inte bättre. Benen bar honom inte. Det var lögn i helvete att kunna ställa sig upp.
- ‘ Jag får väl krypa hem då’, tänkte killen. Trots att är det ju inte så långt. Drygt två timmar senare var killen äntligen hemma. Han drog sig upp i handtaget till ytterdörren och låste upp. Han ramlade in. Frun sov, tack och lov, och killen ålade sig in i badrummet, fixade till sig så gott han kunde och kröp in i sovrummet, upp i sängen och somnade som en stock.
Morgonen efter väckte frun honom:
- ‘God morgon. Var du ute och söp i går?’
- ‘ Nej, nej! Jag åt mat och tog några pilsner bara. Varför tror du det?’ frågade killen.
- ‘ Nja, de ringde från restaurangen och sa att du glömt kvar din rullstol…igen…!!!