Ullalena’s Weblog

…min väg, aldrig någonsin mer någon annans väg, framåt i livet…

Sida vid sida, hand i hand, ofta eller ibland, som särbos eller sambos eller nåt, vandrar jag gärna i sällskap med en man, som jag känner mig älskad och bekräftad av som den unika människa jag är. En man som jag kan älska och bekräfta som den unika man han är. Två helt olika individer, en yin och en yang, som förenas och kompletterar varandra så bra, att ett helt färgspektra ryms mellan våra vita och svarta nyanser. Att äntligen få känna mig riktigt älskad, bekräftad och sedd, precis som den JAG ÄR…

Jag ger aldrig upp hoppet om min dröm och min längtan efter att den stora KÄRLEKEN ska överraska mig och mina avstängda känslor igen…

Men mest av allt längtar jag efter att få börja jobba igen… och hoppas innerligt att jag ska få timvikariatet som jag har sökt åtminstonde. Det börjar kännas riktigt jobbigt att inte ha ett jobb att gå till…Livet rinner bara bort, tomt och innehållslöst. Jag får ju ingenting gjort här hemma. Fastnar på tok för ofta här vid datorn. Här eller på Facebook. Fast jag har ju haft gott om tid att umgås med mina gamla vänner på sista tiden, och i lördags fick jag riktigt fint besök av min gamla bästis som jag inte har träffat på nästan 13 år. Det var verkligen jättekul att ses igen, och åren hade inte satt sina spår på henne heller… *L*

Eller så beror det på att hon är jättekär, som en tonåring typ, och det vet jag föryngrade mitt utseende för ett par år sedan… Kanske på tiden att man blir kär igen, men inte kär och galen, nä, bara härligt förälskad och kär. Det skulle sitta fint det! *L*